Gårdagen var magisk. På plats i arenan strax efter klockan sex, tittar på uppvärmningen där Luleås spelare inger mer respekt än de bör göra. Det är lite som vanligt när man tittar på motståndarlagens värmning, de övervärderas utan egentlig anledning. Matchen drar igång, det är mycket folk på plats och Forsberg skrinnar in med tredjekedjan på isen efter en och en halv minut. Det går ett sus genom publiken och han river ner applåder. Direkt borrar han ner huvudet och bara kör. Lurar den ena Luleåspelaren efter den andra. Serverar sina medspelare gång på gång, tunnlar en Luleåback och får med sig en utvisning. I sitt första byte i matchen. Folk ställer sig lyriskt upp och skakar på huvudet. Man tror inte att det är sant.
Jag sitter och småskakar på läktaren, som jag alltid gör när jag ser Modo på plats. Det är någon form av nervositet och jobbig anspänning som aldrig tycks släppa. När Häggström gör 1-0 så släpper det lite men det finns fortfarande mer att ta av. I den andra perioden händer inte särskilt mycket. Cam Abbott får psykbryt när broder Chris åker i isen efter en tackling från Molinder. Det var riktigt, riktigt längesedan jag såg en lika elak spelare som denne Cameron Abbott. Han kokade, bokstavligt talat. Skakade av ilska.
Den tredje perioden är bara en enda lång show av Foppa. Fri med målvakten sitter 2-0 och arenan exploderar. Inte långt därefter bryter han en passning och trampar sig fri på nytt. Skridskostopp. Dragning. Mål. Publiken är lyrisk och man ryser i hela kroppen. Vid den efterföljande tekningen vägrar publiken att sätta sig ner. Hyllningarna tycks aldrig ta slut. Gåshud. Kungen är tillbaka igen och det är bland det värsta jag varit med om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar