Det är sommar och solen skiner. Årtalet är ej memorerat men jag skulle tro att det rör sig om någon gång runt -05. Jag, Anton och min bror Joakim bestämmer oss för att åka in till Den Stora Staden och spela lite minigolf på Folkets park. Solen ligger på som aldrig förr och vi tar alla plats i "Klara", den röda lilla Forden som mamma ärvt av mormor. Förr eller senare är vi framme i Sönsvall och Joakim gör en schysst fickparkering längs Selångersån. Jag och Anton är imponerade.
Vi går den långa och snåriga (nåja) vägen till Parken för att göra upp. En trekamp om vem som behärskar boll och minigolfklubba bäst. Ära till vinnaren - skam till den förlorande. Vi fokuserar alla på varsitt vis. Ingen vill sumpa detta, chansen till evig lycka. Varje boll kommer att vara så fruktansvärt viktig. Några misstag har man inte råd med, då är man körd. Finito. Segerchansen är borta, puts väck.
Väl på plats väljer vi alla varsin unik minigolfboll och går med bestämda steg fram mot bana 1. Vem som börjar slå minns jag inte, men slaget är garanterat bra. Ribban sätts högt direkt. Gasen i botten - nu måste man hänga med från start. Alla tre deltagare visar upp ett imponerande psyke och ingen halkar efter eller drar ifrån. Det är jämnt skägg genom samtliga banor. Tills det återstår en bana. Ett enda vägskäl. Nu skall agnarna skiljas från sitt vete, en mästare skall koras.
Jag är den som slår först. Jag drog nitlotten när jag fick börja, men inser snabbt att det samtidigt kan bli ett guldslag. Jag kan döda tävlingen direkt, dra ner spänningen på noll. Sätter jag den här så vinner jag. Jag slår till bollen med extrem precision och koncentration. Den går rakt, den går perfekt. Den går... nästan i. Väl uppe vid banans absoluta nyckelpunkt, på plattformen där uppförsbacken mynnar ut i en fruktansvärt ynklig nedförsbacke väljer min boll att gå sin egen väg. Den vänder, till min stora förtret. Mitt perfekta slag är värdelöst.
Jag lyckas aldrig återhämta mig efter detta, jag kom aldrig tillbaka igen under resterande slag. Fråga mig inte om jag slog 2 eller 7, det kvittar. Jag misslyckades med att vinna. Min bror tog hem det, han slog en spik. Som plåster på såren bestämde sig Joakim för att bjuda mig och Anton på glass efteråt i kiosken, det var vi losers värda menade han. Efter att vi valt ut varsin delikat glass gick vi med nedstämda steg mot "Klara" för att åka hem till förorten igen. Joakim skrockade förnöjt med protokollet i sin hand och var nöjdare än nöjdast. Tills han upptäckte att han fått en P-bot på 500 kr. Då var han inte lika nöjd, den nyblivne mästaren.
Glass och böter, en dyrköpt seger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
The highlight of my career.
:-)
Skicka en kommentar