the sladd-story

Efter att ha legat i djup chock rent mentalt väljer jag nu att öppna mig. Jag väljer att vika ut min historia för er bloggläsare, för just dig. Ja, precis du som läser. Jag varnar känsliga läsare för en dramatisk story. Ni som anser er vara oberörda och coola kan helt enkelt trotsa min varning och läsa vidare.

Tisdagssnön hade nyss fallit och jag hade precis kommit hem från staden i min moders marinblåa Audi. Jag svänger in på Tångstavägen och närmar mig kurvan där min far parkerat klumpigt vid vår infart för avlastning av diverse julklappar. Jag försöker med briljans ta mig runt det klumpigt parkerade fördonet för att på så vis få fritt utrymme upp på garageuppfarten men stoppas av min far. Han ber mig snällt på sina bara knän att jag ska åka hem till farmor och farfar för att lämna lite varor. Snäll gosse som jag är så accepterar jag min fars förslag och hittar dragläget utan problem för att sedan börja min färd mot Sörfors.

Framme hos farmor och farfar möts jag av kvällens första motgång - farmor har inte något fika framme till mig. Tagen av den chockerande situationen avböjer jag hennes förslag att ta fram åt mig, jag skulle ju äta middag hemma lite senare. Jag lämnar mina varor och gör mitt sedvanliga "tut-tut"-ljud till farfar i fönstret och accelerar från 0 km/h till 30 km/h snabbare än en kamel hinner tömma sin puckel på vatten.

Färden mot Matfors går bra. Oväntat bra. Snöflingorna från Gud attackerar min ruta gång på gång men jag utnyttjar bilens faciliteter och håller sikten god. Jag lutar mig bakåt i stolen och njuter av stolsvärmen på stjärten. Jag borrar ner mig ytterligare i den mjuka stoppningen. Stolen känns ovanligt skön. Den gör mig lugn. Plötsligt, när jag närmar mig korsningen till Helmer Osslunds väg, löper bilen amok. Som en shetlandsponny galopperar bilen mer och mer mot vägens vänstra sida och jag försöker manövrera så gott det går. Jag får samtidigt möte. "Aj då", tänker jag och bromsar ytterligare.

Jag lyckas hålla mig centralt på vägen samtidigt som bilen jag möter agerar kvickt och vejar. Vi lyckas undvika varandra, jag andas ut. En lång pust immar igen trekvart av min framruta men med hjälp av fläktsystemet återställer jag allt. Den mötande bilen puttrar sakta iväg samtidigt som jag slår av min stolsvärme och fortsätter min färd hemåt. Hem till mors mat.

Väglaget spelade mig ett spratt, men jag genomskådade det.
Tack för mig.

/ M